22 november 2018, aktuellt, personporträtt

Bortlämnad som barn – ”blev räddningen i mitt liv”

Är hemligheten till ett långt liv modern vals? För Erik, 98 år, har dansen i alla fall betytt mycket. Det var också där på dansgolvet som han mötte sitt livs stora kärlek vid 75 års ålder. 
Men livet började inte så bra, berättar han.

Vi slår oss ner i köket i hans tvårummare på Igeldammsgatan. På väggen bredvid allmogehyllan hänger ett foto på en tjusig kvinna som visar sig vara Doris, hans andra fru och stora kärlek som gick bort 2016.

– Hon sa alltid att hon skulle ta hand om mig när jag blev gammal, men det var hon som blev sjuk och sedan gick bort 89 år gammal, säger Erik.

Själv har han fyllt 98 år och ser oförskämt pigg ut. Han är van vid att folk frågar hur han har lyckats bli så gammal med bevarad vitalitet. Ett svar visar sig vara dans och jogging.

Erik Hermansson, 98 år, har alltid varit fysiskt aktiv. Han kör regelbundna pass i stiftelsens gym.

Gravid mamma får sparken

Men samtalet tar sin början med en djupdykning i det förflutna.

– Det började inte så bra, säger han. Det här är i slutet på 1910-talet… längesedan, nästan som om det vore på Karl den XII:s tid, skrattar han.

Eriks mamma, född och uppvuxen i Östergötland, arbetar som hembiträde hos en familj på Karlavägen.  Hon är runt 30 år och ensamstående, sliter för brödfödan. När mannen gör henne gravid får hon sparken och hamnar på gatan, berättar han.

Erik bor sedan med sin mamma på Sachsska barnsjukhuset på södermalm – tills beslutet tas att Erik ska lämnas till fosterföräldrar.

Många skulle nog säga att Erik fick en rätt så tuff start i livet. Själv menar han att flytten till fosterföräldrarna på många sätt var hans räddning i livet.

– Jag hamnade hos ett konstnärspar i Tumba, som hade en dotter som var tio år äldre.  De var alla väldigt fina mot mig och jag trivdes där. Jag hade tur, jag hade ju kunnat hamna hos vem som helst, säger han.

Tillbaka till mamma – och en hemsk styvfar

Erik hade en personlighet som snabbt gjorde honom populär, både hemma och bland kompisar. Att han var musikalisk och kunde sjunga för sina fosterföräldrar bidrog till den uppskattning han fick. Han var också en hejare på fotboll.

Men så kom den dag då hans mamma ville ha honom tillbaka.

–  Min mamma hade då gift sig och fått en dotter. För att gå med på giftermålet så hade hon haft som krav att få ta hem mig.  Jag var då nio år. Så jag tvingades flytta hem till mamma och en styvfar som absolut inte vill ha med mig att göra.

Hans styvfar gjorde livet till ett litet helvete för nioåriga Erik. Hela tiden blev han tillrättavisad. För vad han sa, vad han gjorde och inte gjorde, hur han var. Det ledde till att Erik började gå till sin gamla fosterfamilj efter skolan, där han togs emot med kärlek. Detta var dock något som inte uppskattades av styvfadern och hans mamma och det dröjde inte länge innan han förbjöds att gå dit.

Karriär på landstinget

Hemma fanns det en plats som han kunde fly till när styvfaders förakt och tillrättavisningar blev för mycket: en garderob.

– Jag hade en garderob med belysning och där satt jag på en pall och läste för att komma undan, berättar han.

Han tvingades stå ut ända tills han började jobba. På 30-talet var arbetsmarknaden rätt så skral men Erik lyckades via en kompis skaffa tillfälligt jobb som sjukbärare och som springgrabb på ett lager. Så småningom började han arbeta på Södersjukhuset och på bakteriologiska centrallaboratoriet. Han blev landstinget i Stockholm trogen ända till pensionen och avslutade sitt yrkesliv som gruppchef på Hälso- och sjukvårdsnämnden.

Under den här tiden träffade han också den kvinna som han var gift med i många år. Äktenskapet blev kanske inte så lyckligt, därtill var de sinsemellan alltför olika. Men barn fick de, två stycken ”A-barn”, som han stolt uttrycker det.

Stora kärleken

Efter 30 år tillsammans fick han nog och flyttade från lägenheten i Traneberg till en mindre lya i Hässelby gård. Några år gick och han blev tipsad om dansaftnar vid Fältöversten på Östermalm.

Doris, den stora kärleken, på väggen i köket. Hon gick bort 2016.

– Det var där jag träffade henne – Doris. Kärleken i mitt liv, säger han och ler med hela ansiktet. Hon haffade mig på dansgolvet när det var damernas. Vi dansade om och om igen, började sedan träffas utanför och blev till slut ett par.

De bodde tillsammans i en trea inom stiftelsen de sista åren. 2016 gick Doris bort efter att hon fått en stroke som följdes av hjärtbesvär.

Erik ser vemodig ut.

– I slutet skötte jag henne dygnet runt. Till slut fick vi in henne på långvården, eller vad det heter, där ute i Långbro. Jag satt med henne när hon gick bort.

– Vi var så lyckliga över att vi äntligen träffades här i livet, och vi fick 21 år ihop. Jag hade tur ändå, säger han, innan vi går ner till det ställe han tre gånger i veckan besöker – stiftelsens gym – för att ta några bilder.

Och så lägger han till.

– Vet du, jag sökte faktiskt upp min riktiga far, ringde honom en dag. Hej, det är Erik, sa jag. Han satt tyst, blev helt stum. Vi kanske kan träffas någon dag, fortsatte jag. Inget svar. Vi la på och hördes sedan aldrig mer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tillbaka till Bloggen