Med demensen tystnade musiken

Lennart och Christina har varit gifta i 25 år. När Christina började visa tydliga tecken på att hon var sjuk så ville båda inte riktigt se vad som höll på att hända.

Lennart och Christina är båda musiker, hon har spelat flöjt och han valthorn. De träffades genom musiken och intresset och passionen för musiken band dem tillsammans. De gillade att resa, de besökte länder långt borta som Kina och Australien.

– Hon var en glad och intellektuell person, duktig på att berätta saker, gillade att läsa böcker precis som jag, säger Lennart.

För ungefär två år sedan började hon få problem att spela på sin flöjt. Hon kunde inte ta de toner hon ville.

– Först så tänkte nog både hon och jag att det var tillfälligt. Men det fortsatte. Jag tror att jag inte riktigt ville se vad som höll på att hända, man förtränger. Men till slut så håller det inte längre. Det var tydligt att hon var sjuk, säger Lennart.

Svårt att hitta i hemmet

De besökte en läkare som först kallade det kognitiv minnessvikt. Senare fick hon den riktiga diagnosen: Alzheimers sjukdom.

Förra året kunde Lennart fortfarande kommunicera på ett tillfredställande sätt med Christina men hennes tillstånd har kraftigt försämrats det senaste halvåret.

– Hon hittar inte längre till toaletten och sovrummet och kan inte själv värma mat i mikron, jag måste värma maten till henne. Vi har också bytt lås eftersom hon inte klarar av det här med nycklar, säger Lennart.

För var dag blir Christine allt mer frånvarande. Hon har fått svårt att formulera sig, kan inte fullfölja meningar. Lennart upplever att hon någonstans är medveten om sitt tillstånd, och att det ger henne ångest. Något som är smärtsamt att se och jobbigt att hantera.

– Det är hemskt. Det är också väldigt tålamodskrävande. Jag försöker hålla mitt lugn men det går ju inte alltid. Det är inte hennes fel att hon säger och gör vissa saker, det är den hemska sjukdomen. Nu har jag begärt att en läkare ska skriva ut ångestdämpande medicin till henne, jag tror att det kommer att underlätta det hela.

Anhörigsjukdom

Demens kallas ibland de anhörigas sjukdom; det är psykologiskt påfrestande att se sitt syskon, sin partner, förälder eller vän bli allt sämre. Många anhöriga löper ökad risk för depression.

– Det är klart att det här tär på mig. Jag är inte längre den där glada personen som jag var tidigare. Men jag får bra stöd från vänner och jag kan ringa biståndshandläggaren och en anhörigkonsult vid behov. Christines barn hjälper också till med avlastning, säger Lennart.

Han berättar att han i maj har fått en plats för Christine på ”Kinesen”, som är ett korttidsboende i Alvik. Det kommer att ge honom en vecka för sig själv, och en möjlighet att besöka vänner och släktingar.

Vilket är ditt råd till grannar och anhöriga för hur de ska bemöta en person är eller börjar bli demenssjuk?

– Man måste vara vänlig, det är en bra egenskap. Och att lyssna, även om det mest är ”svammel”. Det är också viktigt som anhörig att kunna prata om det med andra, få stöd av vänner och släktingar.

Lennart märker att det är många som har en relation till sjukdomen. Grannar inom stiftelsen brukar fråga hur han mår.

– Jag läste att 130 000 personer har demenssjukdom, vilket innebär att det är fler än så runtomkring som också berörs av sjukdomen. Det är ett stort samhällsproblem som jag tycker vi pratar för lite om, avslutar Lennart.