3 mars 2021, artiklar, personporträtt

Britts ordning är satt i gungning

britt ivarsson

Britt Ivarsson berättar om sitt 55-åriga äktenskap med Bengt. Vi lyssnade och hade tid för varandra. Det verkar andra inte riktigt ha idag, säger hon.

När Britt Ivarsson hör en svängig låt på radion händer det att hon tar några danssteg och sjunger med. Det var också på dansgolvet hon träffade sin Bengt 1955.
Men med allt fler hälsobekymmer och isoleringen under coronan så prövas hennes goda humör.
– Jag har inget tålamod längre, min stubin är kortare, säger hon.

s
Britt Ivarsson är en jordnära kvinna personifierad. Lugn, sansad, gillar ordning och reda, föredrar planerade aktiviteter framför plötsliga spontana infall.

Hon verkar inte vara en person som går och grubblar på saker. Men frågor om uppväxt och föräldrar väcker tankar.

Hon säger att hon önskar att hon hade intervjuat sin mamma om hur det var.

Vad hade du ställt för fråga då?

Britt tvekar.

Jag har inget minne av att hon var stressad eller irriterad men…

Och så berättar hon om en episod under tonåren när hennes mamma åkte iväg själv till sommarstugan i Nacka för att mata katten. En till synes obetydlig händelse. Men händelsen väckte frågor.

Varför åkte hon ut till Björknäs själv? Vad tyckte egentligen pappa om det? Det var något outtalat mellan dem som jag inte riktigt såg eller förstod.

Nej, usch vad jobbigt det här var, utbrister hon och skakar på huvudet.

Britt sitter med frågor som det inte längre går att få tydliga svar på. Det gör henne en smula osäker.

Inte går jag och tänker på sånt här, det brukar jag inte. Mina föräldrar kämpade på. Vi levde knappast i något överflöd, men jag hade en trygg uppväxt. Mina föräldrar har alltid stöttat mig i det jag gjort, säger hon.

Drömmer om att bli lärare

Britt föds 1935 på södra BB, mamma arbetar i en skola och pappa på Televerket. Hon är enda barnet i familjen.

Britt beskriver uppväxten som trygg utan några direkt dramatiska inslag. Hon trivs i skolan och får generellt sett bra betyg – förutom i matte vilket påverkar hennes möjligheter att förverkliga drömmen om att bli lärare.

Redan i ung ålder ville jag bli lärare men tyvärr räckte inte mina mattebetyg till för att kunna bli det, säger hon.

Men hon kommer in på Realskolan – man behöver på den tiden tentera för att komma in – och hon går där fyra år. Sedan följer gymnasiet och efter det söker hon sig till en sekreterarskola.

Annandag jul 1955 inträffar det som Britt beskriver som det mest avgörande i livet. Hon träffar Bengt under en danskväll på BZ (Berzelii Terrassen) som hon besöker med en väninna.

Jag blev uppbjuden av en man och vi dansade. Jag vet inte vad jag tyckte vid första intrycket, han verkade vara en bra person, med bra värderingar, säger Britt.

Ett hårt slag

Blixtförälskad blev hon inte, hon är inte den typen, säger hon. Men tycke uppstår, de gifter sig, får två döttrar, har sedan ett fint liv tillsammans tills det hemska inträffar.
Bengt drabbas av en hjärntumör och efter en utdragen sjukdomstid avlider han 2010.

Vi hade tidigare bott i Skärholmen och nu flyttat till stan, till stiftelsen, vilket vi var så glada över. Vi gick på teatrar och konsterter, sedan hände det här… Under ett halvår fanns ett hopp men sedan växte tumören… det var hemskt. Det blev enlång väntan på döden, säger hon.

 

”Jag skulle så gärna ha velat att pappa hade fått se hur bra mitt liv blev med mitt jobb, en god make och fina barn”, säger Britt Ivarsson.

Det var det andra hårda slaget i Britts liv.
Det första var när hennes pappa gick bort i hjärtinfarkt, bara 55 år gammal.
Då var Britt 32 år.

Vi pratar en del om Bengt. Om året när de bor i Schweiz. Om Bengts karriär som ingenjör i hissbranschen. Om det underbara livet efter pensioneringen med resor, teatrar och konserter. Om Bengts sena passion för att flyga sportplan.

Vad var det viktigaste du fick av Bengt?

Britt funderar en kort stund, sedan kommer tårar.

– Nej, nu blir jag så här… usch, jag är väldigt lättrörd, haha…

– Man kan säga kärlek men inte bara det. Vi ställde upp för varandra i vått och torrt. I glädje och sorg. Ja, inte på det där mesiga och jamsiga sättet… Vi lyssnade på varandra, visade intresse för varandras liv, säger Britt och torkar tårarna.

Hon säger att hon är nöjd med sitt liv och fick hon leva om det så skulle det vara ungefär som det blev. Ja, bortsett från dödsfallen. Hon skulle så gärna ha velat att hennes pappa hade fått se hur bra hennes liv blev med hennes barn och äktenskap och arbetet på kraftledningsföretaget Transelectric som ”Transport- och skeppningsman”.

– Jag är också så tacksam över att jag fick vara med om utvecklingen under 1900-talet, med sociala reformer och folkhemsbygget, och möjligheter för kvinnor att börja yrkesarbeta. Under mitt liv som yrkesarbetande var jag inte arbetslös en enda gång, säger hon.

Slö, slapp och likgiltig

Har Britt något att klaga över så handlar det främst om livet i detta nu. Hon har drabbats av flera anfall av kristallsjuka med kraftig yrsel och vid ett tillfälle så kunde hon inte prata när en väninna fråga om hon hade klippt sig.

– Jag bara hackade. Det var väldigt obehagligt. Av en läkare fick jag reda på att jag hade förmaksflimmer och det är ju troligt att jag fick en TIA då jag mötte min väninna.

TIA kan leda till stroke så nu medicineras Britt med det blodförtunnande läkemedlet Eliquis.

Som lök på laxen befinner sig världen i en pandemi. Den har tagit hårt på Britt.

– Den där jäkla coronan har stulit ett år av mitt liv, säger hon. Jag saknar att kunna bjuda hem väninnor på middag, att spela bridge, femkortspoker, att resa. Jag saknar stimulerande samtal. Deppigt är det… man får inte använda det ordet… jo förresten, det får man, ångrar hon sig.

Slö, slapp och likgiltig. Så sammanfattar Britt sitt allmäntillstånd just nu, om än med glimten i ögat. Hon orkar knappt gå ner till gymmet, hon tänker att det kan hon ju göra i morgon, eller någon annan dag…

Det är väldigt långt ifrån hur Britt vanligtvis hanterar sin vardag, hon är en person som tar tag i saker, säger hon.

Du fyller snart 86 år. Har du fått någon insikt om dig som person?

– Ja, vad kan det vara… att jag står med fötterna på jorden, säger Britt och skrattar till. Jag är ju oxe. Jag är inte ett dugg intresserad av rymden och stjärnor och sånt. Bengt brukade säga att ’min gumma tar alltid ner mig på jorden när jag far iväg i mina tankar och drömmar’.

– Och så förstår jag att världen inte består av en massa lyckliga människor, man behöver bara skrapa lite på ytan så förstår man att saker inte alltid är som det verkar, säger hon.

Själv verkar hon vara om inte lycklig så ändå rätt så nöjd. ”Positiv och lätt till skratt.” Så beskriver hon sig själv. Trots coronan och vissa hälsobekymmer.

Det är lätt att skriva under på.


Tillbaka till Bloggen