30 juli 2019, aktuellt, artiklar, personporträtt

En positiv livskänsla trots olycka och förlust

Yngve Erlandsson, Donald Lundin och Anders Liljeberg kopplar av på gården.

Hans fru dog ung i en bilolycka. Flera nära och kära har försvunnit på kort tid. För inte så länge sedan föll han och bröt benet. Men flytten till Stiftelsen har ändå inneburit att hyresgästen Yngve Erlandsson har återfått en positiv livskänsla.
– Här bor väldigt många trevliga människor, jag trivs mycket bra här, säger han.

 

Yngve Erlandsson, 79 år, sitter på gården vid Igeldammsgatan, läser tidningen och njuter av sommaren. Vattnet porlar från fontänen.

– Det här är den bästa årstiden, jag är soldyrkare, säger han och ler stort.

Nej, något bad har det inte blivit. Det är lite för långt att gå ner till ”Rålis” och Smedsuddsbadet med rollator.  Rollatorn är rätt ny för honom, han använder den efter ett otäckt fall hemma i sin lägenhet. Det hände i mars.

– Jag ramlade baklänges, berättar han. Bröt benet. Hamnade på sjukhus och satt sedan i rullstol en tid. Nu går jag med rollator och förhoppningen är att jag snart ska kunna gå med stavar.

Hur gick det till när du ramlade?

– Jag tappade balansen helt enkelt. Balansen har blivit sämre de senaste åren.

Att ramla baklänges på det sättet låter inte så vanligt. Yngve tyckte själv att det var märkligt och när han frågade läkarna fick han inget bra svar. Det fick han dock, menar han, av sjukgymnasterna från Stockholms Sjukhem som besökte honom efter olyckan med träningsprogram, tips och råd.

– Jag har ju konstgjorda leder överallt, i knän och höfter, och musklerna har försvunnit successivt också kring lederna. Trots att jag alltid har tränat så har jag inte tränat på rätt sätt, det förstår jag nu. Så muskelförtvining i kombination med sämre balans är nog det som ligger bakom att jag föll så, säger han.

Lycklig över gymmet

Återigen, vikten av att träna, också på äldre dagar. Och att träna rätt. Yngve är mycket glad över att Stiftelsen har ett eget gym.

– Vi är så lyckligt lottade, säger han. Jag går ner och tränar en timme varannan dag, höfter, ben, knän. Och inte att förglömma – mage och rygg, det är viktigt för bålstabilitet och balansen.

Yngve är uppvuxen i närheten av Hallstavik i Roslagen. Han ville väl bli det unga killar ofta ville bli på den tiden – polis eller brandman, säger han, men det viktiga var att få ett jobb överhuvudtaget. Han jobbade som bagare ett tag. Så småningom började han jobba som finmekaniker inom industrin och han blev sedan kvar på Philipsägda Sivers lab i Kista tills han gick i pension.

Arbetet tycks ha rullat på i Yngves liv. Han levde ett vanligt familjeliv med två barn i Vårberg utanför Stockholm när det hände som inte får hända.

– Jag råkade ut för en bilolycka och min fru dog i den 40 år gammal.

Yngve tystnar och tittar ner. Det är en tragedi som inte går att beskriva med ord. Efter olyckan bestämde sig Yngve för att helt fokusera på att ta hand om sina barn på bästa sätt, ge dem den trygghet de behövde.

– Jag hade ju en god arbetsgivare så jag kunde komma och gå när jag ville. Det betydde att jag kunde vara hemma både när barnen gick till och kom hem från skolan. Det gav dem trygghet och det var det viktigaste av allt. Det där med att hitta en ny partner, det fick komma sedan, berättar han.

Den viktiga gemenskapen

Han pratar med stolthet om sin dotter som är idag distriktssköterska. I övrigt är det inte så många släktingar kvar i livet, säger han. Bland annat är hans tre syskon borta. Därför är han väldigt glad över möjligheten att få bo inom Stiftelsen.

– Här träffar man mycket trevliga människor. Man undrar nästan hur det är möjligt att så många trevliga människor kan vara samlade på ett och samma ställe, säger Yngve leende.

Längtan efter gemenskap och socialt umgänge var också det viktigaste skälet till att han sökte bostad inom Stiftelsen, som han hörde talas om på ett kollo för äldre som Stadsmissionen drev.

Umgänge hittar han även på Kulturhuset i Alvik där han sitter och säljer biljetter till dans för äldre som äger rum under dagtid.

– Jag träffar många trevliga människor där också. Det är ett lyft varje gång.

Kanske kan det också bli en svängom på dansgolvet när han blir bra i benet?

– Vi får se, säger Yngve. Kanske det, kanske det.

 

 

 

 


Tillbaka till Bloggen