30 december 2017, aktuellt, personporträtt

Från Dalarna till Hötorget med Händel

Att be om hjälp har aldrig riktigt legat för Kerstin Händel. Hon har lärt sig att klara sig själv. Delvis på grund av nödvändighet, delvis på grund av sådant som uppfostran och tidsanda, normer och värderingar.

Hon fyllde nyligen 92 år.

För inte så länge sedan blev hon tvungen att be om hjälp när hon inte kunde ta sig hem själv. En främmande man kom till hennes undsättning där vid busshållplatsen på Hötorget. Mer om detta lite senare.

Kerstin är född i Dalarna. När hon skulle börja gymnasiet flyttade hon till Stockholm och blev elev på Nya Elementar (som då låg vid just Hötorget).

Där träffade hon sin man, Bengt Händel, som hon sedan var gift med i många år – tills hon vid 75 års ålder begärde ut skilsmässa.

– Jag skrev själv till tingsrätten, berättar Kerstin. Han fick sedan sex månader på sig att godkänna skilsmässan.

Kerstin tar ingen större notis om att jag sitter med ögonbrynen långt uppe i pannan. Hon fortsätter:

– Förhållandet blev mycket bättre efter att vi skilt oss. Vi träffades rätt mycket, jag var ofta hos honom och hjälpte honom när han var sjuk. Och han kom ofta hem till mig och åt middag.

Skilsmässa vid 75. Vad låg bakom?

– Han hade ett sjuhelsickes humör. Jag borde ha lämnat honom för länge sedan. Men det är ett stort steg när man har barn att ta hand om och gemensam bostad; vi bodde i en villa i Älvsjö.

Bengt, som gick bort 2006, var annars en mycket stilig och begåvad man, berättar hon. Han var känd som vetenskaplig tecknare och han målade mycket. I sociala sammanhang var han oftast trevlig och charmerande och han kunde hålla fantastiska tal.

Två barn fick de. Båda duktiga akademiker, den ena lärare och den andra läkare.

Själv har Kerstin arbetat i statens tjänst i över 30 år och belönats med guldklocka.

Hon började som laboratorieassistent, eller preparatris som det hette förr, vid Statens veterinärmedicinska anstalt där arbetsuppgiften var att undersöka dödsorsaken på djur. Sedan anställdes hon på patologen i Uppsala och arbetade med samma sak fast med människor.

Därefter blev det djurförsök med råttor vid Folkhälsan i Stockholm, tills en läkare frågade om hon hade barn.

– Han såg hur jag orädd plockade upp den ena råttan efter den andra och han sa att ett bett från en råtta kunde få olyckliga konsekvenser. Då bestämde jag mig för att göra något annat, säger Kerstin.

Hon gick vidare till Länsarbetsnämnden där hon hade flera olika jobb under ett antal år. Bland annat hjälpte hon människor med utbildning och omskolning och arbetade som syn- och hörselkonsulent.

Du är 92 år. Hur känns det?

– Det känns rätt så bra. Bortsett från krämporna, säger Kerstin. Jag lider av benskörhet och har krympt 5-6 cm. Sedan ser jag allt sämre, jag kan inte läsa tidningen som förr, jag är tvungen att använda förstoringsglas för att läsa artiklar och det tar förskräckligt lång tid. Det är det som gör mig mest förtvivlad.

Hon blir ledsen. Berättar att hon skadade ena ögat redan under gymnasietiden. En olycka som hon har burit med sig hela livet.

– Jag har alltid varit en mycket utåtriktat person, har gillat att gå på musikaler och teater och se på konstutställningar. Livet är så begränsat nu med käpp och rollator, och kanske också ledsagare.

Det vemod och den sorg som följer på en sådan förlust är lätt att förstå.

Ändå var det bara några månader sedan som Kerstin bestämde sig för att ta sig till Hötorget, med rollatorn, som hon för övrigt inte har haft särskilt länge. Hon har under många år haft för vana att åka till Hötorget för att titta på folk och handla.

Gick hela vägen

Eftersom hon har svårt för att be om hjälp (med rollatorn i detta fall) så bestämde hon sig för att gå istället för att ta bussen.

Och hon gick, hela vägen från Igeldammsgatan till Hötorget. Hon handlade lite kantareller på torget, men när det sedan var dags att ta sig hem igen så insåg hon att hon hade hamnat i ett dilemma.

– Att gå tillbaka hem kom inte på fråga. Jag var rätt så utpumpad efter den långa promenaden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. När jag satt där vid hållplatsen och funderade så kom en man, välklädd, med kraftiga armar. ’Han ser stark ut’, tänkte jag. Och jag tilltalade honom och sa att jag tagit mig vatten över huvudet och vore tacksam för hjälp.

Mannen frågade vad han kunde hjälpa till med.

– Om du vill vara vänlig och lyfta upp min ”Porsche” på bussen, svarade jag. Och om du sedan kan hjälpa mig på bussen.

Mannen lyfte upp rollatorn på bussen och hjälpte sedan Kerstin till en plats. Han slog sig sedan ner på hennes rollator så att han liksom kunde ha koll på Kerstin. Han undrade om han fick fråga hur gammal hon är.

– Det kan du men du får inget svar – nu, svarade jag.
– Varför?
– Talar jag om det så svimmar du. Och då får jag ingen hjälp att gå av, sa jag.

De skulle passande nog gå av vid samma hållplats vid Fridhemsplan. Vär framme hjälper mannen Kerstin och hennes Porsche av bussen.

– Jag tackade för all hjälp och talade sedan om att jag var 92 år, säger Kerstin. Han var imponerad, han tyckte det var otroligt att jag kunde gå så långt med rollatorn. Sedan skiljdes vi.
En söt historia, inte sant?

Att be om hjälp kan leda till oväntat trevliga och fina möten, det visar inte minst denna lilla historia, berättad av en mycket klar och pigg 92-åring.

 


Tillbaka till Bloggen