29 april 2021, artiklar

”Inget kul”, muttrar mamma om att skaffa nya vanor (Kåseri)

vanorVill hellre spela golf än att träna med Sofia på TV. Fast Parkinsons sjukdom gör det svårt.


Ett vanligt råd
i dessa pandemitider är att se till att ha rutiner och struktur. Äta regelbundna måltider 
på bestämda tider. Inte slarva med sömnen. Ta den där lunchpromenaden oberoende av väderlek. 

Jag är själv rätt dålig på att följa rutiner och tänker att jag nog skulle må bra av att göra det i högre grad. Till exempel gå och träna på en bestämd tid även om det är det sista jag vill göra.

För konsten med rutiner, eller vanor, är att du bara gör det, nästan per automatik. Du håller inte på och dividerar med dig själv, skjuter upp, skyller på annat. 
Du anammar Nikes gamla slogan: Just do it!  

Ja, just det. 
Om det ändå var så enkelt.  

Så jag gör det många gör när det är si och så med den egna disciplinen – jag berättar glatt för andra hur de ska göra.
Till exempel min mamma som är 82 år och har Parkinson.  

Jag ser hur hon har passiviserats det senaste året, dels som en följd av sjukdomen, dels på grund av pandemin. 

”Du behöver börja träna, varför inte träna med Sofia på TV?” ”Du skulle må så mycket bättre!”, vädjar alternativt tjatar jag.  

Mamma nickar i samförstånd.
“Verkligen”, säger hon. Men inget händer. 
 

Hon förstår vikten av att röra på sig, men kan bara inte förmå sig att göra övningar med Sofia varje morgon. “Inget kul”, muttrar hon. 

“Kanske inte i början, men när det sedan blir en vana kommer du att känna på ett annat sätt”, svarar jag.  

Det sägs att det tar två månader att etablera en ny vana. En evighet för många, inte minst för alla oss mer lustdrivna personer. Som min mamma. Är det inte kul kan det lika bra vara, och att vänta på något som kan bli kul med tiden bara man har tålamod är en tanke lika avlägsen som en sädesärla är i januari.  

Det hon tycker är kul är golf. En inte helt lämplig sport att ägna sig åt med Parkinson och krum kropp.  

Efter en del vädjanden tog jag ändå med henne ut på en liten golfrunda rätt så nyligen. Hennes sving var stelare än stel, hon rörde sig stapplande i ultrarapid och andades oroväckande häftigt mest hela tiden. Hon fick iväg några bollar ett antal meter. Men det var förstås inte alls som för en tre fyra år sedan.  

Även om hon var glad över att få komma ut och röra på sig, så såg hon moloken ut när vi satte oss i bilen. Det kan ha varit de sista golfslagen hon slog på en golfbana 

Men när vi sedan  passerade flerbostadshus vid Lövstavägen så sken hon upp.

”Å vilka fina hus de bygger nuförtiden”. ”Vad trevligt det ser ut”.  

Ibland är det kanske inte nya vanor vi främst behöver, utan bara att få uppleva det nya, det annorlunda.

Och i dessa trista pandemitider kan det vara något så vardagligt som att se nybyggnation i Hässelby.

Claes Tapper


Tillbaka till Bloggen