4 mars 2022, aktuellt, personporträtt

Karin, 99 år, längtar tillbaka till stiftelsen

karin laerum

Karin Laerum hänger med i vad som händer, hon läser DN noggrant varje dag.

Efter några dramatiska fall tvingades Karin Laerum för ett par år sedan att flytta till ett äldreboende. Här bor hon fint och får den hjälp hon behöver. Men hon längtar tillbaka till stiftelsen – där hon bodde i över 50 år.

Karin Laerum rör sig försiktigt framåt med sin rollator i korridoren på Brommagården.  Rösten är svag och hon hör inte längre så bra.

– Vad sa du att du hette, säger hon när hon bjuder med mig in i hennes fina tvårumslägenhet.

Trots att vi har setts ett antal gånger när hon bodde på stiftelsen så minns hon inte riktigt. Fast efternamnet tycks klinga lite bekant ändå. Karin har alltid gjort ett rättframt intryck. En kvinna med karaktär, nyfiken och lågmält humoristisk. Hon har nu hunnit bli 99 år: ”Ja det är ju inte riktigt klokt”, säger hon. Men även om den höga åldern har satt sina spår i kropp och minnesfunktion så är hennes personlighet intakt.

Jag frågar hur hon har det.

– Höjdpunkten som jag lever nu är att läsa Dagens Nyheter. Jag läser den i timmar, det går inte så fort nuförtiden. Jag läser allt i den och ibland flera gånger, säger hon.

Hon läser tidningen så omsorgsfullt att bokläsandet – hennes kanske största intresse i livet – just nu ligger nere.

Du som kommer från Lettland och är flykting, vad tänker du om invasionen i Ukraina?

– Det är fruktansvärt. Hemskt. Jag följer utvecklingen hela tiden. Min son sa häromdagen: ‘mamma, du har ju lovat att xxxx Putin’. Jag tänker fortfarande på det. Jag kanske ska skriva ett smickrande brev till honom och säga att jag vill träffa honom och att jag är så gammal… undrar om han går på det. Gör han det så…

Vi skojar galghumoristiskt kring olika sätt att ta livet av en tyrann som hotar världen med kärnvapen. Situationen är förskräcklig, och det finns inte så mycket man kan göra.

Vi pratar om allt möjligt. Om hur det är att fylla 100 år nästa år.

– Ja, det trodde man ju inte, att man skulle bli så här gammal. Jag tycker nog att det räcker nu. Min son säger att jag säkert kan bli 107, men vad är vitsen, frågar hon och ler.

Längtar tillbaka

Vi pratar också en hel del om stiftelsen. Få om ens någon har bott så länge i stiftelsen som Karin Laerum. På 60-talet blev hon erbjuden en hyreslägenhet trots att hon var så ung; då liksom nu är det äldre stockholmare som stiftelsen vänder sig till. Men hon var krigsflykting och ensamstående med ett barn och fick ett frikort av den dåvarande direktören.

– Jag längtar tillbaka till stiftelsen. Jag trivdes verkligen där, särskilt i lägenheten på Vikingagatan 34 E. Den var så härlig! Sedan flyttade jag till nr 30 eftersom jag behövde hiss. Trädgårdarna tyckte jag mycket om. Liksom alla aktiviteter, säger hon.

Hon saknar också särskilt en hemtjänstanställd som kom till henne den sista tiden, en ung man som hon tyckte mycket om. Skulle hon kunna kontakta honom, fråga hur det är?

Stiftelsetiden är nu ändå ett minne blott, men en tid vars minne hon tycks vårda ömt.

karin laerum

Läs det första porträttet från 2016


Tillbaka till Bloggen