12 mars 2020, artiklar, personporträtt

”Tyskarna sköt på allt som rörde sig”

Ända sedan Ilve Gross kom som krigsflykting från Estland har hon i perioder känt sig ensam. Det gör hon inte längre.
Det är nu längesedan hon och hennes mamma färdades med båt undan tyskar och ryssar mitt under brinnande krig.

a
Ilve Gross kom till Sverige 1944 då hon bara var ett år. Hon var enda barnet i familjen. Andra världskriget pågick och tyskar och ryssar krigade för fullt på östfronten och i hemlandet Estland. Ilves mor Elli bestämde sig för att fly undan kriget tillsammans med dottern och flickans mormor.

De lyckas ta sig över till Sverige med en mindre båt. Väl i Sverige väntade de på Ilves pappa som skulle komma efter, men snart får de beskedet att båten han färdades i har skjutits i sank av tyskarna.

– Tyskarna sköt på allt som rörde sig, säger Ilve Gross lakoniskt.

Det måste ha varit hemskt, tänker man. Ja, för mamma var det en sorg, intygar hon, men själv var hon för liten för att förstå. Inte ens i skolan väckte det någon större uppmärksamhet att vara faderlös.

– I skolan skulle vi rita morsdag- och farsdagkort och då sa jag att något farsdagkort är ingen idé att jag ritar för jag har ingen pappa, han är död. Jag tror inte att någon reagerade något särskilt på det, berättar hon.

Arbete på Algots

Estländarna var den första stora flyktinggruppen som kom till Sverige i modern tid.

Efter en tid i flyktingläger skjutsades många ester och andra till Borås för arbete i Algots konfektionsfabrik, där det hela tiden behövdes folk. Här syddes det bokstavligen på löpande band och människor kom att slitas ut i förtid.

Men Ilves mamma kunde inte sy så hon blev kontrollant i fabriken och såg till att de andra sydde rätt. Hon var ensamstående med Ilve, något som myndigheterna på den här tiden hade synpunkter på.

– De ville sätta mig i barnhem så att min mamma kunde jobba. Det fanns ju inga dagis på den här tiden. Min mamma sa tack och lov nej, och jag placerades istället hos människor som min mamma kände.

Efter något år på Algots flyttade familjen, som så många estländare där, till Annelund söder om Herrljunga, där mamma fick jobb på en armaturfabrik. Ilve gick i skola i Skara och inackorderades hos en faster.

Dotter med kolik

På gymnasiet träffade hon sin blivande man och gifte sig med honom redan i 20-årsåldern.  Det flyttade ihop, studerade och fick efter ett antal år en dotter. En dotter med kolik. Spädbarnsåren var en enorm utmaning, berättar Ilve.

– Vi arbetade båda två samtidigt som vi skulle ta hand om en bebis som skrek dygnet runt. Och jag hade ingen att umgås med där vi bodde i Trollbäcken. Det var en väldigt jobbig tid.

Det drabbade relationen hårt. Kommunikationsproblem ledde till en bottenfrusen relation som varade i ytterligare tio år. Till slut, när hennes dotter närmade sig tonåren, begärde Ilve skilsmässa.

Tidig karriär inom IT

Under de här åren på 70-talet inledde Ilve sin karriär inom IT-branschen och hon minns den dator hon använde, en IBM-dator, för olika uträkningar i sin produktionsplanering som var det hon arbetade med.

– Datorn var väldigt stor men minneskapaciteten var pytteliten, bara 4 kilobyte. Och den kunde inte dividera!, säger hon och skrattar.

Sedan kom persondatorerna under 80-talet och förändrade allt. Hon fortsatte att arbeta med produktionsplanering och ekonomisystem tills hon gick i pension på 00-talet.

– Visst har det funnits utmaningar, inte minst vid teknikskiften då det inte längre finns en efterfrågan på en viss kunskap, med arbetslöshet som följd. Själv har jag klarat mig ganska bra, jag har hela tiden jobbat på en mer övergripande nivå, säger hon.

ilve grossIlve Gross.

Gladare för varje år

Idag lever hon själv men hon känner sig inte ensam.

– Jag blir verkligen gladare och gladare för varje år, säger hon. Det tror jag gäller för många äldre, man blir mer positiv helt enkelt. Även mina väninnor som har en del krämpor är aktiva och gör saker, krämporna pratas det så litet det går om.

Men hon säger samtidigt att hennes umgänge har ökat sedan flytten till stiftelsen för drygt tio år sedan och att ”människor är viktigt för ens välbefinnande”.

– Och ju gladare man känner sig desto fler tar man kontakt med. Det blir en positiv spiral, säger hon.

Hon har också sin dotter med familj och många vänner som delar hennes intressen för konst, arkitektur – och trädgård; vid Pungpinan i södra Stockholm har hon en liten trädgårdslott där hon odlar alltifrån rödbetor till snittblommor som hon gärna dekorerar sin tvåa med på Igeldammgatan.

Uppringd av släkting

Ensam kände hon sig däremot under uppväxten i Sverige. Hennes faster och farbror hade inga barn och hon saknande jämnåriga släktingar.

Men en dag fick hon ett telefonsamtal från en okänd kvinna i Estland.

– Hon presenterade sig och sa: ’jag är släkt med dig!’ ’Vet du att du har 11 000 släktingar?’ Jag förstod ingenting.

Det visade sig att kvinnan hade släktforskat och funnit att de var släkt. Hon berättade om en soldat som krigade med Karl den tolfte och sedan blev sårad i södra Estland, och blev kvar där. Han hette Hans Gross. Kvinnan som vårdade honom hette Maria och de fick sedan barn tillsammans.

– Och från det så har det alltså blivit 11 000 släktingar, säger Ilve och skrattar.

Idag har hon inte bara gott om släktingar utan också ett stort umgänge på nära håll, både utanför och inom stiftelsen.

– Här i stiftelsen bryr sig hyresgäster om varandra. Och jämfört med ett vanligt bostadshus så har man också tid att umgås, säger hon.

Hon ser nöjd ut. Kanske beror det också på att hon har planerat en resa till Irland med en väninna.

– Jag älskar att resa, säger hon och ler.

 


Tillbaka till Bloggen