3 januari 2022, aktuellt, artiklar

Vilka är vi när minnet sviker?

putsade minnen
Vad är det egentligen vi minns?

Våra minnen formar oss till de vi är. Men särskilt pålitliga verkar de inte vara. Kanske gör inte det så mycket trots allt.

Hur kommer det sig att vi kan glömma vad vi gjorde igår men minns händelser långt tillbaka i tiden? Till exempel dagen då vi lärde oss att cykla eller den där julaftonen när pappa missade tomten för att han var ute och handlade tidningen…

Det beror bland annat på att vi har plockat fram minnet av den där julaftonen ett antal gånger. Och för varje gång vi tänker på julaftonen lagras det in på nytt i det som kallas långtidsminnet. Den här processen kallas rekonsolidering.

Vi putsar berättelsen

Men det faktum att vi har lagrat in en händelse flera gånger betyder inte att du minns precis som det var. När vi tänker tillbaka på en händelse kan det hända att vi putsar vår berättelse, fyller i sådant vi inte riktigt kommer ihåg eller låter historien färgas av associationer vi gör vid tillbakablicken. Det är sedan den putsade bilden vi lagrar, säger Lars Olson, professor på KI.

Låter inte det lite oroväckande? Att vi inte riktigt minns som det var, att vi alla springer omkring med putsade och sminkade minnen av händelser i vårt förflutna. Händelser som har präglat och präglar våra liv, som har format vår identitet. Om våra minnen är putsade – är vår identitet då också putsad? Liksom lite fejk?

Hirschnytt ringer upp och ställer denna lätt filosofiska fråga till Lars Nyberg som är professor vid Umeå universitet och medförfattare till boken ”Det åldrande minnet. Han tycks lite road av frågeställningen.

– Jag tror att minnena är pålitliga – i grunden. Vi minns essensen av det vi har varit med om men kanske inte detaljerna. Två personer brukar ha en någorlunda gemensam bild av kärnan i en gemensam händelse långt tillbaka, men sedan tillkommer en krydda av särdrag, som påverkas av hur man mådde den dagen, vad man hade för fokus, vad som fastnade… Det är ungefär som i Kurosawafilmen Rashomon där ett brott uppfattas olika av fyra vittnen, säger Lars Nyberg.

(Påpassligt nog så finns Rashomon – Demonernas port att se på SVT Play från den 17 dec.)

Lurar oss själva

En som förhåller sig väldigt accepterande och pragmatisk till minnens opålitlighet är hyresgästen Håkan Åkerlind.

– Jag minns det jag minns, sedan bryr jag mig inte om det är sant eller ej… jag har upplevt det hela, säger han och ler när vi samlas vid adventskaffet i Vasastan.

putsade minnen
Jag minns det jag minns, sant eller ej, säger Håkan Åkerlind (mitten).

Håkans fru Charlotte anser att vi lurar oss själva om vi tror att våra minnen är sanna och pålitliga.

– Vi har minnesbilder som är korrekta men de blandas med bilder som inte är korrekta… det sker ofta när man ska vittna i rättegångar, minnesbilder förändras, säger hon.

Man säger att vårt minne fungerar konstruktivt, det vill säga det fyller i luckor och omformar sådant som motsäger vår tidigare erfarenhet så att alltihop blir sammanhängande och begripligt.

Meningsfullt kanske man kan säga, för oss själva. Det tycks inte göra så mycket att vi inte minns korrekt i detalj. Det viktiga, i de flesta fall, är berättelsen i stora drag. Och precis som Håkan Åkerlind säger: upplevelsen.


Tillbaka till Bloggen