”Äntligen får man vara sig själv”

Det som är så skönt när man är gammal är att man inte behöver smila in sig hos andra. Man får vara sig själv. Det säger Barbro Vianden, 84 år, konstnär och ivrig ”facebookare”.

Om Barbro Vianden hade krafter och mod skulle hon skriva en bok. Hon älskar att skriva, säger hon.

Någon bok har det ännu inte blivit, däremot små pjäser och föreställningar som hon också iscensätter med vänner och andra hyresgäster inom stiftelsen.
Och så skriver hon inlägg på Facebook. Tankar och vardagsbetraktelser över livet här och nu. Hon går ofta upp i ottan och sätter sig vid datorn.

– Jag har en hel del följare idag och det är jättekul men skapar också en viss press att leverera, säger hon. Fast det är ju mest positivt.

Facebook betyder mycket för denna kvinna som är 84 år fyllda, och som på Facebook presenterar sig på följande sätt: ”Intensiv, konstnärlig, händig, glatt humör, hjälpsam, smått religiös, djurvän, spelar teater, undviker bråk”.

Hon skulle kunna lägga till teknikintresserad.

När hon gick i pension vid 61 års ålder fick hon en dator av sin son. Hon har med andra ord haft en del år på sig att lära sig hur man hanterar både dator och surfar på internet.

– Det är lite tråkigt att en hel del äldre har en negativ uppfattning om Facebook, anser hon. Man har hört att folk har uttryckt sig illa i kommentarsfält och sågar sedan allt när det gäller sociala media. För egen del skulle kännas tomt utan Facebook. Det är ungefär som att sitta och prata med sina vänner på telefon, fast med många fler samtidigt.

Stor konstnärsfamilj

Barbro är dotter till konstnären Einar Vianden. Hela hennes ursprungliga familj har sysslat eller sysslar på ett eller annat sätt med konst. Även Barbro har målat mycket vid sidan av jobbet som fritidspedagog. I hennes tvårummare på Igeldammsgatan hänger mängder med målningar, akvareller, skisser, både av henne själv och andra inklusive hennes far Einar.

Hon är uppvuxen i Hjorthagen i Stockholm och bodde under många år i Farsta, i ett radhus som hon byggde tillsammans med sin man. Han gick bort tidigt, i en hjärnblödning, berättar hon sakligt och tillägger att han jobbade jämt och var alltid stressad. Och antyder att det kanske var orsaken till hans tidiga bortgång. De fick flera barn tillsammans och hon har idag både barnbarn och barnbarnsbarn, många är konstintresserade.

En fantastisk historia

Efter denna relation levde hon som singel eller i kortare relationer i många år. Tills hon en dag råkade ut för något fantastiskt.

– Jag var över sjuttio, berättar hon. Jag och en väninna var ute och gick med våra hundar. Det var vinter och det snöade ute. När jag skulle gå ner för en backe med hunden ramlade jag och lyckades trassla in mig i kopplet. Då dök en gammal skolkamrat upp som heter Björn, han var också ute med hunden. Han ramlade han också, och sedan låg vi där båda två intrasslade i hundkoppel och varandra, och bara skrattade.

– Jag kunde sedan inte sova på natten, jag låg bara och tänkte på honom. Morgon efter ringde han och sa att inte heller han hade kunnat sova. Sedan blev vi ett par.

De fick 7-8 roliga och givande år tillsammans, berättar hon. Tills Björn plötsligt avled i lungcancer. Det tog henne hårt och hon sörjde länge. Hon har fortfarande en bra kontakt med Björns son.

Barbro tycks ha funnit sig väl tillrätta i tillvaron. Hon har sina konstnärliga intressen, sina vänner, sitt skrivande – och en bostad som hon trivs utmärkt i.

– Jag trivs mycket bra här inom stiftelsen, säger hon. Min lägenhet är den bästa av alla. Lagom stor, ljus och vetter mot stadshagsparken och gatan där det hela tiden finns en massa saker att titta på. Samtidigt är det så tyst här. Underbart.

Religiositeten avtar med ålder

Man skulle kunna tro att en person som vuxit upp i en religiös familj, som Barbro har gjort, på ålderns höst skulle bli stärkt i sin eventuella tro. Men för Barbro har det blivit tvärtom.

– Jag kan bara inte se framför mig att jag, efter att ha gått bort, ska sitta där i himlen och gunga och se änglar överallt. Nej, jag tycker det är skönt att slippa allt det där. Det är bättre att vara saklig, man blir aska eller stoppas ner i jorden, och så är det bra med det.

Fast sakligheten till trots så finns det ändå en religiös känsla eller uppfattning kvar där nånstans, medger hon. Hon har fortfarande inget svar på var själen tar vägen. Ja, om en själ nu finns när kroppen är borta.

Vad är det bästa med att bli äldre?
– Att man inte behöver bry sig så mycket om vad andra tycker. Äntligen får man vara sig själv. Man kan säga ja eller nej som det passar. Om man känner att man slipper smila in sig, då har man kommit långt, avslutar hon.